Resan till Algeriet 1914

Den 9 februari 1914 anlände tre unga konstnärinnor till Algeriet – Elisabeth Bergstrand-Poulsen, Siri Derkert och Ninnan Santesson. De hade lärt känna varandra som elever på Konstakademien i Stockholm och hade just lämnat Paris där de kunnat ta del av det senaste i konstmetropolen. Resan, kanske den första arbetsresa företagen av svenska kvinnliga konstnärer till Afrika, har rönt intresse.

Fokus har då legat på Siri Derkert och vilken betydelse den 6 veckor långa vistelsen i Algeriet kan ha haft för hennes konstnärliga utveckling. På den stora, omfattande utställningen om Siri Derkert på Moderna Museet i Stockholm 2011, fanns några målningar från Algeriet av Derkert. Resan fick även ett eget kapitel i en antologi med forskare från Södertörns Högskola (1). En donation till Kungliga biblioteket i Stockholm visade sig innehålla 25 foton från resan (2).

Vi har sett behovet att lyfta fram Elisabeth som en av de tre som reste till den afrikanska kontinenten, arbetande sida vid sida med sina väninnor. Vilken betydelse hade resan för hennes fortsatta utveckling som konstnär?

Vi har lyckats få tag på några verk från resan, en skiss, en etsning och två målningar av Elisabeths hand som aldrig tidigare visats i offentliga sammanhang. Verken ger oss en inblick i Elisabeths tidiga måleri och de strömningar som hon och kamraterna hade att förhålla sig till. Av särskilt intresse här framstår den nära kontakt Elisabeth hade med Siri.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen är ju känd för sina skildringar av allmogen i Småland. Väldigt lite är känt rörande hennes influenser innan vägvalet stod klart. Utställningen sätter de två konstnärerna Elisabeth och Siri i kontrast mot varann, men uppenbarar också att de två arbetat sida vid sida, diskuterat konst och haft en korrespondens som varat i flera decennier.

ORIENTALISM

Den beslöjade kvinnan blev under 1800-talet en symbol och ett objekt inom den konstnärliga genre som kallas för Orientalism. Den konnoterar erotik, mystik och exotism. De motiv Elisabeth och kamraterna mötte i Algeriet 1914 var redan exploaterade kan man säga i en västerländsk bildtradition som åtföljde den koloniala erövringen. Forskning har pekat på hur bilden av Orienten i själva verket ofta är en konstruktion som snarare förstärker fördomar än belyser verkliga förhållanden (3).

Det slags genremåleri som vi benämner Orientalism kom i kölvattnet av engelsk och fransk kolonialism i Indien och i norra Afrika. Epoken kan sägas inledas med Napoleons erövring av Egypten under 1790-talet. Orientalismen utvecklades genom hela artonhundratalet i takt med att västerländska intressen befästes.

Artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet var en tid då konstnärer vallfärdade till Orienten på jakt efter ursprung-lighet och exotism.

I svensk kontext kan nämnas Henrik Ankarcrona som tjänstgjorde under 1870-talet i den franska armén och som är känd för sina bataljmålningar i algeriskt och marockanskt ökenlandskap. På listan över manliga konstnärer som besökt eller vistats längre tid i Orienten finner vi bland annat Ivan Aguéli, prins Eugen och Nils Dardel.

FÖRKÄMPAR FÖR KVINNORS KONST

Redan under studietiden på Konstakademien hade Siri Derkert utmärkt sig som en förkämpe för kvinnors rätt till en likvärdig utbildning. Siri, Elisabeth, Ninnan och de andra i klassen för kvinnor hade t.ex behövt kämpa för att få teckna nakenmodell. Ninnan Santesson skriver i ett brev till sin mor 1913, från Paris: "Det kan komma en speciell kvinnlig konst. Det är en utväcklingens (sic) tid för de kvinnliga konstnärerna." Att resa på egen hand, utan manligt beskydd, var även det ett uttryck för en nyfunnen frihet.

När väninnorna anlänt till Alger inkvarterades de i en villa som tillhörde en svensk ingenjör. Villan låg lite utanför staden, på sluttningen till Atlasberget. Detta blev deras utgångspunkt för strövtåg i jakten på motiv och modeller.

Elisabeth var en skicklig tecknare av människokroppar redan vid denna tid, antagligen något hon övat upp i Konstakademiens skulpturklass. Den lilla skissen från Alger av en kvinna i traditionell dräkt visar just denna förmåga att snabbt kunna fånga volym, karaktär och rörelse.

Kanske blev hon påmind om de draperade, antika skulpturer hon studerat på museer i Europa? På Konstakademien i Stockholm fanns ju alla gipsavgjutningar som Gustav III placerat där för att befrämja klassicistiska ideal. Elisabeth bör alltså ha varit förtrogen med hur tyger faller över kroppen (romerska togor) och känt igen sig i de traditionella algeriska dräkterna. Liksom Delacroix på sin tid kan Elisabeth ha uppfattat det hon såg i Algeriet som en kvarleva av antikens samhälle.

ELISABETH OCH SIRI

Det verkar som om Siri redan vid denna tid var en ledargestalt och en beundrad kollega bland kamraterna. Ninnan och Elisabeth vittnar i brev om Siris energiska framfart med teckningar, akvareller och målningar i Algeriet.

Den beslöjade kvinnan på Elisabeths målning i utställningen återkommer i Siris " Mauresque". Här syns emellertid att Siri anammat modernistiska ideal. I sin teckning från denna tid tar hon upp de böljande linjerna i de algeriska klädesdräkterna. (Citat ur Söderberg: "De flytande linjerna i algeriernas kaftaner och turbaner utgör viktiga estetiska element i Siri Derkerts målningar från tiden".) (4) Hon utvecklar nu en stil som kan påminna om tidiga fauvistiska verk av Matisse. Hennes målning "Mauresque" är ett framstående exempel. Elisabeths målning är mer avbildande och med skulptrisens ögon för volym. Kvinnan på målningen vänder blicken snett nedåt, bortvänd kan man säga, som om modellen vore blyg för den uppmärksamhet hon visas.

Åsa Bharathi- Larsson: "den bortvända blicken är vanligt förekommande också i andra konstnärers arbeten vid tiden, och den återkommer också i etnologisk dokumentation och turistfotografier" (5). I många manliga konstnärers version är hon en haremskvinna. Här är hon sig själv nog. Viktigt är också att hon får uppta hela bildrummet. Det är inte en man som fantiserar här.

Vi kan inte bortse från att de tre kamraterna tillhörde en särskild klass. Västerländska kvinnor kunde röra sig fritt i staden, privilegierade i kraft av sin hudfärg. Vi kan utan att spekulera föreställa oss att Elisabeth var en privilegierad "turist" i algeriernas ögon, men att hon å sin sida, som konstnär, blev inspirerad av deras klädedräkter. Hon ville avbilda det hon såg och hon kände sig mer hemmastadd i denna roll än som lärling i någon Paris ateljé. "Det är som en dröm alltihop där och jag känner ingen längtan och ingen saknad" skriver hon på tal om Paris i brev till Siri strax efter att ha återvänt till Långasjö sommaren 1914.

KONST, DESIGN OCH MODE

Det parisiska kulturlivet under 1910-talet, kan man säga spillde över i vardagslivet och inte minst i kvinnors vardagsliv med kläder, design och mode vilka speglade den nya konsten. Sonia Delaunay lär ha tågat in i en danslokal i Paris 1913 iförd en collageliknande kjol som påminde om ett färgsprakande stycke kubistiskt måleri. Omtalade är de vilda festerna, med alla maskeraddräkter, Ryska Balettens orientalistiskt inspirerade scenografi m.m. Ska vi kanske betrakta Elisabeths måleri av kvinnors dräkter i Algeriet, Italien och Sverige som en del av denna impuls? Kan detta vara den nya speciellt kvinnliga konst som Ninnan pratar om i brev hem? Svaret är säkert inte entydigt. Det går inte att sätta etiketter på det sättet. Men med titeln på denna utställning: "Den beslöjade kvinnan" spänner vi en tematik som går igenom Elisabeths hela karriär.