Om Elisabeth Bergstrand-Poulsen
Välkommen till sidan Konst o Kultur!
Här presenterar vi artiklar som inspiration och information. Den första artikel vi har med, handlar om en tysk konstnär, samtida med Elisabeth. Bo Bergstrand var i Tyskland i höst och bekantade sig med Ernst Barlach.
Ateljémuseet i Gustrow; Ernst Barlach
Ernst Barlach var en tysk skulptör, tecknare, grafiker och författare. Han räknas till en av 1900-talets mest betydande konstnärer, och utanför Gustrow (söder om Rostock) kan man besöka hans ateljémuseum. Där, i den smäckra byggnaden, finns bl.a den berömda ”Hämnaren” från 1914. där mannen med lien fångas i ett språng framåt. Skulpturerna i trä och i brons bär titlar som ”Rysk tiggerska”, ” Guds förvandling; tredje dagen”, ”Den svävande ängeln”, ” Tiggaren på kryckor” mm. Barlachs motivvärld är inte av denna världen, tycks det,och skulpturerna ger oss associationer till medeltid , inte minst till den tyska realismen . Han kan nästan verka antimodern på det sättet, och dessutom andlig , kanske rentav religiös?!
Ernst Barlach föddes 1870 i Wedel, Holstein. Han var den äldste av fyra söner till Johanna Luise Barlach och fysikern Dr Georg Barlach. Fadern hade praktik i i Schönberg, Mecklenburg (dit familjen flyttade) men avled då Ernst endast var 14 år gammal. Studierna inriktades snart åt det konstnärliga hållet och under åren 1891-95 gick Ernst på Konstakademien i Dresden under professor Robert Diez. Barlachs tidiga verk ( t.ex Örtplockerskan 1894) präglas av den för tiden rådande jugendstilen. Han sökte sig även till Paris och Academie Julian , men kom att förbli en tysk tradition trogen. Det är intressant att han som skulptör väljer att drapera de flesta av sina figurer och att fokusera på händer och ansikte. Känns det igen?
I den fantastiska skulpturen ” Hämnaren ” som står i museet i Gustrow, samverkar allting till den åtbörd som verket uttrycker, som helhet och in i minsta detalj. Formerna ses böljande , volymerna i samklang. Någonting allmänmänskligt uppstår. Av stor betydelse för den unge konstnären var en resa han gjorde 1906 för att besöka sin bror Hans i Ryssland.. Efter detta tycks karriären ha satt fart och han började få offentliga uppdrag. Tysk patriotism inför och under det första världskriget var något som berörde Ernst starkt, och han anmälde sig som frivillig under en period 1915-16. Krigets fasor blev dock en omvändning för konstnären och detta innebar även att han senare fick problem med makthavarna. Ett minnesmärke Barlach gjorde över stupade soldater ansågs t.ex inte vara tillräckligt heroiskt. Nazitysk kulturpoliotik under 1930-talet begränsade den konstnärliga friheten starkt. Den expressionistiska stil som Barlach och många andra konstnärer jobbade i ansågs för ”entartet” (ung. Urartad, depraverad). Det berömda monumentet utfört 1928 till St Nicholaus kyrkan i Kiel , ”Der Geistkämpfer” ( ung. ”Andens krigförare”) vandaliserades av nazisterna som sågade ängeln itu. Delarna gömdes dock av vänner och verket har restaurerats. Barlachs öde blev dock att förläggas med arbetsförbud som en ”entartete ” och han dog 1938 i Rostock. Barlach är idag, tillsammans med Wilhelm Lehmbruck, ansedd som den främste av tyska skulptörer under 1900 -talet. För mig personligen har hans bekantskap gett insikter i vad det kan innebära att förvalta ett tyskt, snarare än ett franskt arv. Det finns en svärta och ett allvar i många tyska konstnärers verk, men hos Barlach vägs det upp av skulpturernas uttrycksfulla schvungfullhet. Man får lust att teckna av dem.
Bo Bergstrand
Dela den här sidan
Ernst Barlach, ett möte1870 - 1938
Oväntad konfrontation med en konstnärs verk
För mig, som har gått på gymnasiet i Norra Tyskland, är skulpturerna av Ernst Barlach (1870 – 1938) väl kända, som en del av den ”kulturkanon”, som man fick ta del av i skolan. Men så har man efteråt också lagt dem åt sidan som så mycket annat från den tiden.
Tack vare Bo Bergstrands intresse stannade vi nu en höstlig oktoberdag, på vägen till Rostock-färjan, i Güstrow och besökte Barlach-Museet. Och det var ett helt nytt möte för mig, en upplevelse som jag inte alls hade väntat mig. Skulpturerna i den stora ateljén talade med ett så starkt kroppsspråk, har en så intensiv utstrålning, att jag blev ”gripen” och återverkan finns ännu kvar, funderingar omkring Barlachs verk pågår och leder till att jag vill försöka att sätta ord på några.
När man ser Barlachs skulptur "sittande kvinna", kan vi, som känner Elisabeths målningar, inte låta bli att se parallellen till hennes tavla, som hänger i Bergstrandsalen i Långasjö: samma monumentala perspektiv, samma slutna kroppshållning, tyngden, enkelheten och stillheten, ron.
Som Bo hänvisar till, är Barlachs figurer nästan alltid påklädda, och ja, det känner vi från Elisabeths tavlor, kvinnorna är gestaltade i sina enkla vardagsklänningar eller söndagsutstyrsel. Visst är det ovanlig för skulptörer, som i antikens och renässansens tradition ofta formar den nakna människokroppen och vi vet att också Elisabeth under sina tidiga år som skulptris har skapat liknande figurer. Vilken inflytelse, vilka intryck har sen fört till en annan uppfattning? Ernst Barlach, så kan man läsa, fick sina stora konstnärliga impulser under en resa och uppehåll i Ryssland, genom möten med bönderna och den fattiga lantbefolkningen. Hos dem berättar betydelsen av schalen, kappan, täcken om utsatthet för naturens krafter, de blev liksom en andra hud och en så självklar och livsnödvändig del av människan. På samma sätt har Elisabeth tagit Smålands bondekultur till sitt formspråk, där den nakna kroppen inte är något som man visar fram. Däremot var tyget, vävning, färger, struktur och mönster något som upptog kvinnorna - och också konstnärinnan. De båda konstnärer har – liksom en del andra konstnärer vid tiden omkring sekelskiftet – sett det enkla livets värde och skapat bilder som uttryck för den enkla människans värdighet, lidandet, kraft och glädje.
Hos Barlach och också hos Elisabeth sker en förenkling av formerna – Elisabeth som målare arbetar med en skulptörs erfarenhet – kroppen får volym och tyngde och båda två fokuserar på ansiktet och händerna. Ofta hat vi talat om att Elisabeths figurer har så stora händer, arbetets händer. Här hos skulpturen ”Trauer” (sorg) och Elisabeth målning vandrar betraktarens blick ovillkorlig från ansiktena till händerna. Och då blir man uppmärksam på skillnaderna: den sörjande kvinnan ser med en tom blick fram för sig, Elisabeth låter kvinnan stirra rakt på betraktaren, men kanske också igenom den. Omkring munnen verkar musklerna anspända, stränga, Och fast händerna ligger i knät, på magen och armarna bildar en cirkel, så kan man också få intrycket att den ena handen håller den ner andra, också här ses en viss anspänning, ett beslut att sitta stilla en stund. Kanske ofrivillig – väntande på att få lov att röra sig igen, som hon alltid är i rörelse hela dagen, för familjen, för andra. Skulpturen åter berättar en helt annan historia: den kvinnan släpper allt, blicken, klagan, hennes stora arbetshänder ligger sysslolöst på låren, de håller ingenting mera, i hela figuren är en rörelse neråt, också fötterna visar neråt. Hon är helt hänsjunken i sin sorg, i förlust – uppgivenhet med en stilla värdighet i hennes hållning och en tyst kraft.
Varifrån kommer kraften? Kvinnans schal täcker skuldrorna, ger synen på kroppen fri – och den stora, fint rundade magen berättar om kvinnans livgivande kraft, fast det dominerande uttrycket av sorg har kanske med förlusten just av det liv att göra, som hon har en gång fött? På Elisabeths målning håller kvinnan händerna framför magen, fast, och i jämförelse med skulpturen får man en förnimmelse att hon håller den kraften tillbaka, hos henne sitter kraften i huvud, i blicken, i behärskningen och viljan.
Låt mig återgå till skulpturens ansikte, också här måste jag tänka på en teckning som Elisabeth har gjort: Viktoria, den kvinnan som liksom Job i bibeln, slogs av olyckor och förlust.
Tydliga likheter – men också en stor skillnad: Ernst Barlachs kvinna finner sig i sitt öde, Elisabeths Viktoria är förstenad efter hon har dödad ”Gud” under ett raserianfall, hon kan inte sörja mer och heller inte återvinna livskraft och mod, vilket man kan förställa sig att Barlachs sörjande har möjligheten till.
Det är intressant och givande, att betrakta olika konstverk bredvid varandra – de belyser varandra och ger anledning till olika tolkningar och nya infallsvinklar.
Marienfliess, 15. November 2022
Melsene Laux