På hökens vingar

Om arbetet med filmen ”På Hökens Vingar” - om Elisabeth Bergstrand-Poulsens liv och verk.

Efter jag hade upptäckt att huset ”Klostret”, som Elisabeth och Axel Poulsen hade byggt och bott i, fortfarande fanns i Köpenhamn och jag också hade fått kontakt med den som nu bodde där och fick lov att besöka henne och med hjärtklappning gick runt i de rummen som var så präglade av Elisabeths och Axels behov och idéer – då kände jag en stark impuls att dokumentera huset innan det skulle bli omöjligt. Husets framtid var och är osäker. Jag arbetar som konstnär med ord och bild, men har aldrig arbetat med film. Som tur var kände jag Niels Elley från konstnärsgruppen Bild och Form och visste också att hans livskamrat Sylvia Edwinsson arbetar med film. Och så glad jag blev när de två konstnärspersonligheterna genast var intresserade av projektet att resa till Köpenhamn och filma huset.

Vi lyckades att få tillstånd av ägaren Henrik Hagerup, som till och med inbjöd oss att vistas i huset i två dagar - en stor del av huset stod tomt - och vi fick alltså också lov att övernatta där. Vilken upplevelse för oss alla tre, att träda in i ”Klostrets” värld, att går runt genom stora ateljéer och små kamrar, trappa upp och trappa ner, åter och åter. för att förstå husets plan och byggnadshistoria. Först utan, sen med kamera. Om kvällen satt vi i klostergården och lyssnade till fågelsång, sommarvind i de högra trädkronorna och det avlägsna trafikbruset. Så småningom diskuterade vi oss fram till en struktur för filmen. Vi hade beslutat att filma i varje tid under dagen, vid olika ljusförhållanden, morgon, middag och kväll. Det blev denna arbetsstruktur för hela den första filmen. Men det betydde också att vi behövde många andra bilder, både från hennes ungdom i Långasjö och om möjligt också från hennes resor till utlandet.

Det som började som en ren dokumentation av huset i Köpenhamn utvecklade sig till en berättelse om Elisabeths liv. Av den anledningen var det inte bara flera inspelningar från Långasjö vi behövde, utan vi förstod att vi också skulle lägga in olika fotografier av Elisabeth i filmen, fotografier som vi fick genom kontakt med hennes svärdotter i Köpenhamn. Så filmarbetet utvidgades med ett brett researcharbete efter bild- och textmaterial. Vi hade nämligen blivit klara över att det också skulle läggas in text i filmen, och texten krävde att vi hittade någon som ställde upp med att läsa in texterna. Det blev olika roller, en berättare, olika röster med kommentarer – och som huvudpersonen Elisabeth med citaten ur hennes böcker och brev. Vid en viss tidpunkt uppstod också en önskan att vi behövde musik för att samla det hela, för att ge bilderna en stämning och ett känslodjup, inte minst med en referens till den musikaliska kantorsfamiljen Bergstrand. Om igen var vi så lyckliga att människor i vår familj och bekantskapskrets, från Långasjö, från församlingen och konstnärskollegor ställde upp med inläsning och musikinspelning, med förslag och kritik. Filmarbetet blev buret av ett jämt växande nätverk. Det var veckor och månader av intensivt arbete, ett manus skulle formas – bilder och texter skulle utväljas, avtalen och möten koordineras. Och allt skulle så samlas och sammanfogas till en helhet med de tekniska resurserna som Niels och Sylvia hade. Efter vi hade börjat med de första filmklippen, skaffade Niels ett nytt datorprogram för att kunna klippa filmen och vi tre behövde en del energi och tid för att lära oss att använda den nya tekniken. Många, många timmar satt vi tre framför skärmen och koncentrerade oss på att film, foto, text och musik eller ljud kombinerades så att uttrycket blev just det vi ville ha. Vi ville visa en kulturskatt, som vi tyckte att huset ”Klostret” är, men vi ville också berätta om en passionerad konstnär, en kvinna som kämpade för att förverkliga sina drömmar och hade utvidgat sin horisont långt utöver socknens gränser. Gärna hade vi velat filma också i Paris och Neapel, där konstnären hade bott en längre tid och hämtat inspiration och erfarenheter. Men det översteg våra möjligheter. Vi måste nöja oss med fotografier från dissa perioder och platser – men drömde om att åka i väg vid en senare tidpunkt. Premiären för filmen ”På Hökens vingar” var på Nationaldagsfirandet i Långasjö i Sockenstugan 2011. Gästernas applåder och positiva respons var överväldigande för oss. Sedan dess har filmen visats på olika ställen och tillfällen och har kunnat sprida berättelsen om en spännande kvinnlig konstnär, född i en liten småländsk by och aktiv i det nordiska kulturlivet.

Men filmen berättar också om en grupp människor från Långasjö och trakten omkring, som är känd för bybornas och inflyttarnas insats och engagemang.

Tack till er alla!

Melsene Laux 2020