Ett brev från förskingringen

Kära vänner,

sitter vid skrivbordet, ser ut genom fönstret över strand och hav, decembervinden drar skyarna över en blekblå himmel. Visst är det samma himmel, vi ser upp till – men jag lever nu på en dansk ö och ni färdas i de småländska skogarna. I internets tid kan avståndet verkar vara ganska kort och överkomligt, och skillnaderna ganska små – men man kan gå vilse i de nordiska skogarna, i drömbildernas buskage, i önsketänkandets mosse. Det kan vara svårt att upptäcka sprickor, det kan vara dimmigt över avgrunden.

Bäst att hålla sig till fakta då: vi sitter i samma båt, vill säga i samma styrelse, Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapets styrelse. I gott och väl 9 år har vi arbetat enligt stadgarna på att ” hålla hennes livsverk levande genom att uppmuntra studiet av hennes författarskap och konstnärskap och lyfta fram hennes idéer och tankar.” Ja, faktiskt har vi ihärdigt uppmuntrat ”till läsning av hennes verk och diskussioner om de grundläggande idéerna genom produktion av och stöd till småskrifter, föreläsningar, filmer och utställningar”. Många sovande Elisabeth Bergstrand-Poulsenfantaster har åter uppväckts, bilder och böcker togs ut ur gömmorna, minnen spirade igen, historier berättades på nytt – och till och med skolbarnen motiverades att stifta bekantskap med författaren.

Visst var det en stor dag, när Smålands Museum öppnade sig för Elisabeths storartade gobeläng igen och senast också när statyn för Elisabeth och hennes vän Gertrud Lilja ställdes upp i barndomsbyn Långasjö. Det verkar vara lättare att komma ut med hennes konst än med texterna. Men nu var Elisabeth också en författare och vi är ett litterärt sällskap och redan från början har vi funderat över hur vi skulle kunna initiera forskning kring hennes författarskap och liv. Och strax börjar dimmiga moln lägga sig över de fina glansbilderna av alla våra succéer. De måste komma från väster, över Öresund. Just det, hon var inte bara en svensk författare, utan lika uppskattad i Danmark med böcker och med barnporträtten. Hon bodde ju faktisk hela sitt konstnärligt verksamma liv i Köpenhamn. Hade byggt sig där det märkvärdiga huset ”Klostret”. Och levde sitt ”dansk- svensk-samarbetsprojekt” med maken Axel Poulsen.

Men efter andra världskriget kom hon, liksom i Sverige, också i Danmark i skymundan, hennes verk försvann i takt med modernisternas framgång. De två ländernas så väsensskilda erfarenheter och positioner under andra världskriget gjorde sig gällande. Elisabeths verk hamnade mellan stolarna, Öresundsbron förbinder två olika kulturella rum. Avståndet är påtagligt. Man kan fråga sig: vem var Elisabeth för svenska läsare, och hur var bilden av henne för läsarna i Danmark? Hur lyckades hon att göra Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb attraktiv som förebild för en liknande klubb i Köpenhamn? Hur kunde hon fylla stora lokaler när hon höll föredrag för Föreningen Norden i Danmark om Sverige? Hur kom det sig att den kände danske regissören C.T. Dreyer ville göra en film efter hennes roman ”Kronan” – och att Niels Bohr, musikern Hermann D. Koppel och många andra illustra personligheter hörde till hennes umgängeskrets? Vad stod hon för – och hur har det missat sitt värde?

Fast jag har bott i Danmark nu i tre år, famlar jag mig fram i det kulturella fältet som i dimman, ser inte klart, institutioner hittar det samma, men bakgrunden är en annan. Var är den tråd jag kan ta upp och knyta ihop med vår ”Elisabeth-väv”? Litterära sällskapen bildas för det mesta för kända stora internationella författare liksom Tolstoi, Dickens, Proust. Kvinnliga författare finns bara ett fåtal med ett eget litterärt sällskap. Karin Miachëlis, Thit Jensen uppmärksammas som syster till den berömde Johannes V. Jensen, och Karen Blixen är det stora undantaget med eget museum och vänförening. Jag som nytillkommen saknar en kompass, en fyr liksom ”Parnass”, en plattform till tankeutbyte och litterärt samtal. Men vi fortsätter och jobbar på, i Sverige med utgivningen av en samling noveller av Gertrud Lilja och Elisabeth Bergstrand-Poulsen, och i Danmark? Man måste knacka på många dörrar innan man blir hälsad ”välkommen, stig in”.

Men då och då finns små ljusglimtar, ett överraskande sms från någon som äger en bild av henne, ett fynd på ett antikvariat, en församling som gärna vill se filmen om henne, någon som absolut vill besöka Långasjö nästa år… Nu har solen kommit fram, björkens grenar niger i blåsten, stenarna, som jag fann på stranden, har istiden fört hit från Sverige. Nordisk samhörighet. Önskar oss alla ett rikt litterärt år 2020.

Melsene Laux