Karpa-Lotta och Lus-Mia

Under Coronakrisens stillsamma tid läste jag åter i Elisabeth Bergstrand-Poulsens böcker och funderade över några av hennes gestalter – och plötslig slog det mig och jag ”såg” en påfallande parallell i två scenarier: den ena utspelar sig i början av Elisabeths roman ”Hustru” och handlar om Hanna och Karpa-Lotta på skolrasten, den andra utspelar sig i Madickens skola och handlar om hennes konflikt med Lus-Mia och är skriven av Astrid Lindgren. Romanen ”Hustru” utkom 1951, Madicken och Junibackens Pims publicerades 1976. Astrid Lindgren är en generation yngre än Elisabeth Bergstrand-Poulsen, men båda författarinnorna ser tillbaka på en förgången tid, (en markör är att där fanns aga i skolan), de ser också tillbaka på samma landskaps dels grumliga och dels lysande förgångna: Småland, deras gemensamma barndomsland.

Deras historiers gestalter springer runt på likartade småländska vägar och har känt samma lukt från gamla skolsalar… Ilon Wiklands tecknade barn, som Madickens historia är illustrerad med, går i samma grova skor som Elisabeths sjungande barn på hennes stora oljemålning. Ur denna kulturella bakgrund, som de två författarinnorna låter oss förnimma, skymtar också något annat gemensamt fram: de gamla gummornas folkliga fromhet: Linus-Ida ur ”Madicken” och Littan-La ur ”Värendskvinnor” liknar varandra, inte bara som ”hjälpgummor” men också i deras bibeltro och bibelkunskap. Båda tolkar och kommenterar självsäkert vardagliga situationer med bibelreferenser. Det är lika självklart som tavlor med bibliska scener på skolans väggar och ”färgar” barnens världsbild och idéer om gott och ont - och i viss utsträckning också författarinnornas.

Konflikten på skolrasten visar den sociala olikheten mellan barnen ”i ett nötskal” – och texterna beskriver hur huvudpersonerna hanterar och försöker att lösa den, vi får väl säga hur författarinnorna tänker sig lösningen. Hanna och Madicken är två älskvärda och älskade flickor. Elisabeth beskriver Hanna som det rena ”solskenet”, ljus och vacker och ivrig att göra det rätta. Pliktmedveten och engagerad att lära, till och med tycker hon om ”allt som är vackert” och sätter fina blommor på lärarens bord. Madicken beskrivs av Astrid Lindgren som en vacker och klok unge som är så älskad och älskvärd som någon, gör dumheter som alla barn, men är hjärtegod. Båda kommer från goda hem, Madickens far är journalist och mamman är hemmafru, om Hannas föräldrar får vi bara att veta att hemmet ”regeras av ordning, renlighet, godhet.” Hanna förhåller sig som barn, ”vilka aldrig blivit skrämda, aldrig behövt frysa eller svälta. Eller skämmas för trasiga och smutsiga kläder. Som alltid stått under ett välbärgat och ordnat hems omsorg.” Det samma skulle man kunna säga om Madicken. Men i skolan möter de här lyckliga barnen andra barn, som har en helt annan bakgrund. Karpa-Lotta skildras av Elisabeth med en nästan kallt registrerande blick som den stora motsatsen till den ljusa och duktiga Hanna: hon är ”lång och mager med breda kindknotor, fräknigt ansikte och ännu fräknigare händer, platt näsa, gröna ögon och rött hår.” Hon ”läser aldrig över sina läxor”, och om hennes plats bland de andra barnen heter det: ”Hon knuffades och knuffas ännu hårdare tillbaka.” Medan Elisabeth visar, i sin beskrivning, att den goda Hanna inte ser ner på stackars Karpa-Lotta, utan har medkänsla med henne, ser vi hos Astrid Lindgren direkt ur Madickens barnsligt naiva perspektiv och läser hur hon tänker om skolkamraten: ”Bara man slapp den där dumma Mia!” Mia är ”rödhårig” och ”full med lus”. Och så har hon sagt ”något dumt”, att de ”inte har råd att ha någon pappa”. Madicken blir arg bara hon tänker på Mia. Mia ”kommer aldrig ihåg, vad hon har lärt sig. Hon bara står bredvid sin bänk och tittar ut genom fönstret…” Och inte undrar man på att Mia ger sig på Madicken, som kunde alla svaren på lektionen, och slagsmålet på skolgården är i full gång. Det är andra gången de två slåss, första gången vi läser om det, är det vid valborgsmässoelden. Då var det Mia som föraktfullt ser ner på Madickens nya sandaler och lyckas med att slita av henne sandalen och slänga iväg den. Också på Mias situation skulle säkert Elisabeths ord passa: ”Hon knuffades och knuffas hårdare tillbaka”. Hos Astrid Lindgren heter det lite mindre dramatiskt: ”Hon bråkar med alla.” Så är utgångsläget för händelsen på skolgården, där de två paren interagerar på ett anmärkningsvärt sätt. Under rasten har skolbarnen möjlighet att äta maten som de har med sig hemifrån – och vem kommer inte ihåg hur viktig just matsäcken är under skoltiden och hur innehållet speglar hemmets status. Samtidigt förstår vi konflikten omkring maten som den mest existentiella konflikt man kan tänka sig. Den stora klassklyftan som råder mellan flickorna markeras tydligt och såväl ur kristen som ur ”folkhemmets” demokratiska grundhållning förväntas den att ”helas” eller utjämnas på något sätt. Med skildringen av konflikten mellan den ”fina och den underlägsna flickan’” skriver båda författarinnorna fram modellaktiga lösningar.

Handlingen utvecklar sig på följande sätt: Karpa-Lotta ”är en sådan, som alltid kommer sist om morgnarna. Som äter upp sina smörgåsar och dricker sin mjölk på skolvägen och sen tigger middagsmat av de andra skolflickorna.” Och Mia? ”Hon bor inte långt från skolan, men hon går ändå inte hem och inte har hon några smörgåsar med sig heller. Men så är hon mager också, tänker Madicken.” För de båda fattiga flickorna gäller, att deras dåliga sociala läge avslöjas under varje rast. De kan inte dölja sitt läge, men har båda utvecklat strategier att hävda sig. Hanna och Madicken däremot står fram som privilegierade, de har alltid en hemifrån omsorgsfullt tillredd matsäck med sig. Den dag som händelsen utspelar sig, ligger nu en upplevelse bakom Madicken, nämligen att den auktoritäre läraren behandlar Mia annorlunda än henne och hon förstår att det beror på familjens, rättare sagt på faderns status i samhället. Det väcker Madickens känsla för rättvisa och hon beslutar att ”bli lite snäll mot Mia”. Hon räcker alltså fram en korvsmörgås till Mia: ”Vill du ha den här?” Men Mia kan inte ta emot den gåvan, hon vill inte ses som en som behöver något, utan hon reagerar med förakt: ”Då äter jag hellre rävgift. Proppa i dej dina smörgåsar själv.” Konflikten fortsätter, flickorna utmanar varandra till att mäta sina krafter i ett styrkeprov, Mia får kortvarigt en överlägsen position, men blir avslöjad, hennes kamp om uppskattning slutar med ett nederlag – dock till sist i kapitlet bygger Astrid Lindgren en bro över klasskillnaden: då Mia och Madicken och deras små systrar tillsamman blir behandlade av den kära Alva, familjens hembiträde, mot löss – och alla fyra plaskar nakna som nyfödda i bäcken, är de äntligen lika och kan se varandra som de människor de är - och blir lekkamrater. Författaren till Hannas historia menar, när hon beskriver händelsen vid frukostrasten, att det är möjligt att Hanna kommer ihåg bibeltimmen ”om någon slår dig på den högra kinden…” också hon förhåller sig oväntat snäll mot Karpa-Lotta, erbjuder försoning, fast hon har ”som en hök” ryckt till sig hennes smörgåsar och slukat dem i all hast. Hanna gör något som ”inte de andra barnen haft fantasi nog att föreställa sig: hon tar upp mjölkflaskan och räcker den tyst till Karpa-Lotta.” Karpa-Lotta sväljer ännu för att snabbt få ner de stora bitarna av Hannas smörgås – hon ”ser misstroget på Hanna och rycker sen ”snabbt som en katt” mjölkflaskan till sig, ”men dricker, inte utan slänger mjölken i ansiktet på Hanna och ut över hennes rena klänning.” Där Mia reagerade med kränkande ord, agerar Karpa-Lotta med handling och direkt anfall. Liksom Lus-Mia är Karpa-Lotta inte i det läget att hon kan ta emot detta erbjudande, gapet mellan hennes verklighet och Hannas är för stort. Konflikten förblir olöst, författarens uppmärksamhet riktar sig mot pojkarnas slagsmål… och Karpa-Lotta glider liksom ut ur bilden, som om kameran inte längre fångar henne.

Långt senare i romanen, när personerna är vuxna, beskrivs ett sista möte mellan Karpa-Lotta och Hanna. Karpa-Lotta har inte kunnat lämna sin underlägsna position. Hanna hade råkat ut för en situation i vilken hon kände sig tvungen att bli den våldsbenägne Anders Johans hustru. I det yttre verkar hon leva ett ”ordentligt liv”, har barn och sköter sitt hushåll föredömligt. Men hon kan inte älska mannen, utan föraktar honom. ”Hon har stängt sin hjärtekammare”. Anders Johan går till bygdens fattiga prostituerade, som alltså är den där Karpa-Lotta. Hon har många barn med olika män och brukar tigga sig till mat runt omkring i bygden. Då hon också kommer till Hannas hus, reagerar Hanna först på samma sätt som den gången på skolgården, hon samlar ihop några klädesplagg som hon vill ge till Lotta. Men denna avvisar med häftiga ord också denna gåva och vänlighet. Hon blottställer till och med framför Anders Johan Hannas ”högmod” varpå mannen ställer sig demonstrativt på Karpa-Lottas sida och anklagar Hanna för hennes brist på kärlek, hennes sårande känslokyla. Han rosar däremot Karpa-Lottas frimodighet och kärlek. Den fattiga kvinnan står där i sin trasiga klänning, halvt naken och han visar på henne: ”Hon är grann som en lilja”. Och mot Hanna:” Glo du på henne, det gör dig gott!”

Och plötsligt blir man påmind om en annan scen, där horan framstår som den kärleksfulla, generösa, liksom Pelagia i en 500-talslegend. Visst är den scenen som Elisabeth skildrar en ful vrångbild av den upplyftande legenden om Pelagia, den dansare , skådespelare och prostituerade som omvänds till den kristna tron vid mötet med en biskop, som inte fördömer henne utan beundrar hennes skönhet liksom vilken som helst annan skönhet i Guds skapelse. I Elisabeths roman befinner vi oss inte i finkulturella kretsar utan på samhällets botten. Men likaväl ger författarinnan här en bild, liksom en dålig kopia av en berömd målning, som sätter i gång våra moraliska funderingar. Författaren öppnar här en spricka till medkänsla med Anders Johan och Karpa-Lotta – en spricka som också Hanna senare ser, men allt eftersom handlingen framskrider stänger hon till den, utan att förlåtelse och försoning blir en möjlighet. För Hanna är denna omvärdering av ”gott och ont”, som Andres Johan sätter ord på, outhärdlig och många års inneslutna känslor av frustration och hat väller ut ur henne i ett flöde av skällsord. Hon liksom beter sig på samma nivå som Karpa-Lotta, men där är Karpa-Lotta henne överlägsen och stänger munnen på henne med ett högt ”Håll käft!”. I Elisabeths roman finns ingen bro mellan de två världarna vilka Hanna och Karpa-Lotta lever i. Hon ser ingen utvecklingspotential i Karpa-Lottas karaktär, kränkningen sitter för djupt och förhindrar en förändring till det bättre. Man skulle också kunna läsa texten som ett erkännande att allmosor och nådiga vänligheter inte löser klasskillnadens problem och ändrar intet på den sociala orättvisan. Hos Elisabeth Bergstrand-Poulsen, i boken för vuxna, är realiteten hård, blicken moralisk och vägen anses som avskuren: Karpa-Lottas väg leder rakt in i prostitution.

Ser man på författarens samlade romaner så kan man se hennes övertygelse att endast en, om än så skör, kontakt med det andliga krävs, för att en förändring i riktning till ett människovärdigt liv kan börja. Hos Astrid Lindgrens barnbok är landskapet ljusare, livet lättare och slutet öppet – den öppnar för Mia en chans till klassresa, som det moderna Sverige möjliggör och satsar på. Astrid Lindgrens Lus-Mia kan bli ”Mia” , Elisabeth Bergstrand-Poulsens Karpa-Lotta är dömd till att vara ”Karpa-Lotta”, ”en frodig maskros” som dock inte skall sätta frö, det vill säga som inte duger till förebild.

 

Melsene Laux september 2020

 

Källor:

Hustrun, roman av EBP

Madicken och Junibackens Pims, berättelse av A Lindgren

Pelagia - helgonberättelse, nätet